Mega intervju med André Malherbe!!!
Var tre gånger André Malherbe världsmästare i motocross. Men hans inflytande på motorsporten i allmänhet och på belgiska MX i synnerhet sträcker sig mycket längre. Det belgiska laget hyllade André för MX Of Nations i sitt eget land genom att placera hans bild på den officiella 2012 års lagtröja. Nu är det vår tur att återigen hylla denna stora mästare. Ludo Vervloet, en erfaren hand inom (motor)journalistik, skrev en underbar intervju med André Malherbe och hans handledare Jean-Claude Laquaye. Som ni kommer att märka är André och Jean-Claude två livslånga vänner och två enorma motocrosskännare och fans. Njut av att läsa!
– dörr ludo förbannad –
Bengt Aberg förlängde sin titel 1970 för Husqvarna 1969 och britten Graham Noyce vann den första för Honda 1979. Däremellan var det De Coster och Mikkola som pratade. Fem 500cc-titlar för De Coster, 3 för Mikkola som också vann en 250cc-världstitel däremellan. Hos Honda var Noyce under press redan 1980 av André Malherbe, som omedelbart vann sin första världstitel under sitt andra Honda-år. Ett år senare bekräftade André med en andra världstitel.
Roger De Coster sa adjö till aktiv motorsport 1980 med en dunderseger i Luxemburgs GP, hans allra sista lopp någonsin. "Det har varit fantastiskt", sa Roger, "och min efterträdare Malherbe är ganska kapabel att åtminstone upprepa mina fem världstitlar, om inte att förbättra dem. Det kom inte så långt, men med tre världstitlar och många nära utmärkelser kunde André ta plats i galleriet av de största i slutet av 1986, hans sista år i motocross. André flyttade till motorsport, franska F1987, 3. Vintern 87 skrev han på ett kontrakt med Yamaha France för flera Dakars. Det skulle förbli bara ett ökenrally. Den 6 januari 1988 drabbades han av ett olyckligt fall, följderna var fruktansvärda: förlamad ner till nacken för resten av sitt liv. Omedelbart starten på en ny karriär.
hoei
Peter, Philippe och jag stanna framför ett enormt skåp från en villa från början av förra seklet. Uppfarten skär en park på mitten, större än en fotbollsplan. En stigande rullstolsstig gjord av stort kakel tar oss till de öppna köksdörrarna där André och Jean-Claude Laquaye, hans oskiljaktiga vän för livet, väntar på oss. Hälsningen är hjärtlig.
"Jag köpte den här fastigheten 1980", förklarar André omedelbart. ”Efter min första världstitel. Då betalade motocross fortfarande bra." Jean-Claude kokar kaffe och häller upp vatten. Jean-Claude är Andrés skyddsängel under livet. André får hjälp av sin bästa vän, en spontan ritual som pågått i 24 år. Jean-Claude står till sin förlamade väns förfogande dag och natt. Om det finns en himmel, har Jean-Claude säkerligen en plats på första raden.
Hur lärde ni känna varandra? är en fråga som kanske har ställts tusen gånger, men André tappar inte leendet.
André – ”Jag var 5, Jean-Claude 7. Min far åkte motocross för amatörerna, jag var hans bästa supporter varje söndag. Jean-Claude följde med sin granne som också galade. Av en slump var de två också stora rivaler. Det var Malherbe mot Leclerq varje söndag. När vi var äldre och båda hade valt motocross gick vi på loppen tillsammans. Vi tränade också tillsammans: fot, cykling, gymnastik. Varje vecka spelade vi bordtennis i timmar på vinden i mitt hus. Idag är Jean-Claude 58, jag är 56 och vi är fortfarande samma vänner sedan tidigare.”
– Vem var bäst från början?
André – “ Jag var 10 när jag red mitt första lopp. Jean-Claude slog mig sedan.”
J.-Cl.- ”Efteråt red vi knappt tillsammans. När André åkte 125 eller 250cc låg jag i 250 eller 500cc, det omvända gällde också. En slump faktiskt."
– 1973 och 1974 vann du EM 125cc på Zündapp, med fransk licens.
André - " Utav nödvändighet. Jag var för ung för en belgare. Dessa två titlar öppnade dock inte omedelbart dörrar på större fabriker. 1975 red jag för Zündapp igen, denna gång i det första 125cc världsmästerskapet någonsin. Gaston Rahier och Watanabe red de första Suzukis, Gaston blev världsmästare. Under första halvan av världscupen bröt jag ett ben, jag minns inte ens var det hände, och missade därför resten av världscupen. Jag slutade ändå 5:ade av 6de i slutresultatet. 1976 fick jag ett kontrakt med Jaak Vanvelthoven för att åka KTM 250. Moisseev blev världsmästare, jag slutade 12:ade i det VM.
1977 fortsatte jag att åka för Jaak, men jag fick även hjälp av KTM i form av reservdelar och iordningställda motorer. Det lönade sig eftersom jag efter VM fick stå på VM-pallen med ryssen Moisseev och hans löjtnant Kavinov. Deras tredje man, hans namn kommer jag inte ihåg just nu, slutade bakom mig. Jag hade intrycket av att min karriär nu verkligen hade lanserats. I Mattighofen såg man dock annorlunda ut. "Vi har tre bra ryska ryttare, som alla tre kan säkerställa en pallplats," sa KTM-ledningen till mig. ”Nu när du också kommer med oss för titeln är vi faktiskt inte intresserade av en fjärde förare. Ska du få det att hända i 500cc? Så 1978 var jag med i 500cc världsmästerskapet för första gången och det gick inte alls så illa. Halvvägs genom säsongen var jag fyra i den preliminära världscupställningen, men sedan började problemen hopa sig: reservdelsförsörjningen stördes totalt. Jag slutade VM på 6:a platsde av 7de plats."
André går inte längre att stoppa. De kommande minuterna rasslar han av resten av karriären, som nu är helt Hondafärgad.
André – ”Jag gick med i Honda 1979. Graham Noyce blev världsmästare, Gerrit Wolsink tvåa och jag trea. Jag kände att en första världstitel skulle komma. 1980 vann jag verkligen min första världstitel för Brad Lackey. Ett år senare kunde jag förlänga min titel efter en bitter duell med Graham Noyce. Det var mina bästa år i motocross.
- Berätta kort hur det var då...
André – "1980 var Brad Lackey min argaste kund. Han kom till Belgiens GP i Namur med en ledning på 7 poäng. Jag vann båda serierna på Citadellet och åkte till det sista GP i Luxemburg en vecka senare med en ledning på bara 1 poäng. I den första serien "An der Warck" kom jag trea, Brad femma. Han påstod att jag hade manövrerat in honom i stängslet i början, men så var inte fallet. Han skyllde helt enkelt sin dåliga start på mig. Och det skulle jag ha vetat i den andra serien. Jag körde med ett ägg i byxorna på den tiden. Brad väntade ständigt på mig med avsikten att få mig att falla. Jag var livrädd för att hoppa av, hans enda chans att bli världsmästare för tillfället. Men som tur var blev det bra. Vid ett tillfälle gjorde han ett misstag själv, hans framhjul halkade och världscupen avgjordes. Brad var en hård förlorare, han kom inte ens för att gratulera mig.”
"Ett år senare red jag finalen i Luxemburg mot min dåvarande lagkamrat Graham Noyce. Veckan innan i Namur hade jag vänt ett 3 poängs underläge till en 10 poängs ledning över Noyce. Det blev ett riktigt nervkrig i Luxemburg igen. I första serien slutade jag tvåa bakom Carlqvist, Noyce kom trea. I andra heatet fumlade jag lite i starten, vid ett tillfälle var jag bara fjortonde efter ett lätt fall där jag gjorde ont i handleden. Precis som året innan red jag återigen med självförtroende. Som tur var för mig red Vromans, Carlvist och Bruno så starkt att Noye bara blev fyra och jag åtta. Jag blev världsmästare igen med en ledning på sju poäng.”
”1982 blev Brad Lackey världsmästare eftersom jag bröt benet i Carlsbad under USA:s GP. En paus utan att ramla, konstigt faktiskt. Jag ledde världscupen på den tiden. Jag var fortfarande 5de i slutresultatet. 1983 var Håkan Carlqvist väldigt stark men jag var bra också. Carla blev dock världsmästare i St. Anthonis, Nederländerna, och jag kom tvåa. Även 1985 och 1986 blev jag vice världsmästare bakom min lagkamrat Dave Thorpe. Skillnaden var aldrig stor, men tillräckligt stor.”
– Du glömde en till...
André – "Åh ja, 1984, mitt minne sviker mig ibland. Sedan vann jag min tredje titel från Jobé och mina Honda-lagkamrater Thorpe, Vromans och Geboers.”
– Och plötsligt var du borta, borta från motocross för gott...
André – "Tja, i slutet av 1986 var jag trött på det, jag ville göra något annat i mitt liv, till exempel F3. Mitt förhållande till Honda var på låg ebb. De tyckte att jag var för gammal för motocross vid trettio års ålder. De ville ha ungt blod i HRC-teamet. Vintern 86-87 fick jag min chans inom motorsport. 1987 körde jag det franska F3-mästerskapet”
- Framgångsrikt?
André – "Äh...oui. Mitt bästa resultat var en 5:ade plats i Francorchamps. Jag säger "ja, framgångsrikt" för i början av säsongen var jag 3 sekunder långsammare än den snabbaste tiden. En evighet i F3. I slutet av säsongen var skillnaden knappt 7-8 tiondelar av en sekund. I årets sista lopp uppnådde jag näst bästa tid, bara en tiondels sekund långsammare än Jean Alesi, som blev mästare. Så det var tydliga framsteg.”
Jag lärde mig mycket under det året med F3. Bilinställningarna är oerhört viktiga. I början hade jag riktigt svårt för det. Men med killar bredvid dig som Eric Comas (F1), Jean Alesi (F1) och Eric Bernard (F1) lär du dig väldigt snabbt. Normalt skulle jag kunna börja jobba igen på HRC Honda 1988, men på grund av min olycka i Dakar är inte fallet, det hände aldrig igen. Det känns fortfarande som en förlust.”
– Du slog dig ihop med Yamaha för den där dramatiska Dakar...
André – ”Jag blev kontaktad av Jean-Paul Olivier, importör av Yamaha Frankrike. Faktum är att jag var direkt beroende av Yamaha Japan men genom den franska importören eftersom Dakar var väldigt viktig i Frankrike under dessa år. Jag njöt av att kunna åka Dakar i januari och tjäna lite pengar. Bilracing var resten av året. Det var mitt mål. Första året skulle jag gå för att ta mig en ordentlig titt. C'est formidabla le Dakar. Det är otroligt vackert, länderna, landskapen...” ropade amatörerna unisont, men jag trivdes aldrig en minut i öknen.
Jag gick därifrån med idén att lära mig och sluta i topp 5. Det verkade vara ett genomförbart alternativ för mig. Att vinna under mitt första år, nej, det var verkligen för ambitiöst. När jag skrev på med Yamaha var meningen att jag skulle tävla i flera år. Ett eller två år att lära sig, sedan för att nå resultat. För att ingjuta ökenkänslan övade jag i Algeriet i tre dagar innan. Att köra och navigera, om man inte är van är det ganska svårt. De stora pojkarna på den tiden var Gilles Lalay, Aurioli, Rahier... det fanns många italienare och fransmän bland deltagarna. Spanjorerna kom ännu inte till Dakar under dessa år."
J.-Cl. – Jag ville också åka, men jag fick inga intressanta förslag.
Del 2 nästa vecka
Dina reaktioner